Få-ormen-att-flytta-till-skogs avlutad. Trodde jag...

Nej, idag när vi kom ut för att fira Valborgshelg så var hen tillbaka.

Nu blev det i alla fall min metod: orm-i-hink. Med lock. Och så en hyfsat lång promenad nedåt vägen. Hen var duktigt irriterad när jag välte ut honom och väste ilsket men slingrade sen ner under en stubbe.

Vadslagning pågår. Jag håller på att vi är en orm fattigare men älsklingen säger att hen ligger på plats i morgonsolen. Ingen stora spelinsatser. Förutom äran och viktigare finns väl inte?

Den gamla elstolpen

Jag har nog skrivit om den förut, den gammal elstolpe med isolatorer och allt som står kvar vid tomtgränsen. I höstas klippt vi ner lite av den spretiga och mindre vackra vildapeln som växte framför. Förhoppningsvis kan vi fortfarande få en sky av blommor kommande vårar och så ser vi holken som vi satt upp på stolpen bättre och även dess invånare. (Vi satte upp den med viss tvekan för det där gamla stolparna var väl löjligt väl impregnerade med massor av gift. Vi var lite oroliga för fågelungarna men det verkar inte vara någon fara för det kläcks nya fina kullar blåmes varje år. Vi har inte sett någon med två huvuden eller tre ben ännu.)

Men nu var det stolpen det skulle handla om. Vi tycker det är lite roligt att den står där, minner om en svunnen tid, men den är ju egentligen inte speciellt vacker. Den vore i alla fall snyggare om det klättrade en fantastisk klematis/kaprifol/liknande slingerväxt på den. Men klematisar har vi försökt på annat ställe på torpet, de blir sådär cirka tre dm höga och blommar sällan. Kaprifol, vild sådan, har vi ju på flera ställen, underbar och doftande, men den är inte speciellt snabbväxande. Finns det ingen som kan komma med ett bra förslag? Något som kan växa i en handfull jord och resten sten, tål vara utsatt för direkt västvind, snabbväxande, och med lång och intensiv blomsäsong. Och så ska det förstås helst vara en gammaldags torpväxt…

Det är inte bara vi människor som njuter av vårsolen när den visar sig!

Det har ju stundtals inte varit så varmt på senare tid, t ex för ögonblicket vräker snön ner utanför fönstret. April har verkligen visat sig från sin aprilliga sida med alla sorters väder. Därför blev jag lite förvånad att huggisen på bilden, en av torpets många invånare, vågade sig ut i helgen. I syrensnåret precis vid grinden låg hen (Hur vet man om det är en hon eller han?) och solade. Men det var nog i kallaste laget för åh så långsamma rörelserna var.

Jag störs inte så mycket av ormarna. Jag har all respekt för dem och vill inte bli biten men det är vackra varelser och de håller efter mössen. Jag vet att de finns där och jag litar på att det flyttar på sig när jag kommer traskande. Men just där vid grinden, där jag gärna springer barfota fram och tillbaka, är kanske inte bästa stället att ha dem. Därför inleddes operation Få-ormen-att-flytta-till-skogs.

Steg 1: Stampa i marken. Ingen märkbar reaktion.
Steg 2: Peta med pinne. Med mycket värdiga rörelser kröp hen in under en sten och var tillbaka i solen efter 2 minuter.
Steg 3: Ta en paus med fika i solen och fundera på hur långt man måste flytta en huggis för att den inte ska komma tillbaka. Funderar på om de föder levande ungar eller lägger ägg. Tänker ut en plan som inkluderar en kratta och en spann med lock. Delgav min älskling planen.
Steg 4: Älsklingen tar en pinne och lyfter bort ormen ett tiotal meter. Krångligare än så var det inte...

Operation Få-ormen-att-flytta-till-skogs avlutad.

Då var det dags igen. Torpsäsong!

Blå scilla, blå pärlhyacinter, blåsippor, blå vintergröna och några små, små men härligt doftande violer. Säsongens första helg på torpet har gått i blått. Underbart med det blåa och underbart med ett torp!