Lite om vårt torp

Torpet byggdes 1841 av Carl Nilsson och tillhörde ett säteri i södra Östergötland. Det är en enkelstuga med stuga, sidokammare och kök på ca 30m2. Stugan var åretruntbostad till 1949 och hyrdes därefter ut som sommarstuga av säteriet.

1991, då tomten på drygt 2000 m2 styckades av och såldes, fanns förutom torpet ett dass, en ladugård, matkällare och brunn. Det är osäkert om den lilla arbetsboden som står där idag fanns före avstyckningen. Matkällaren hamnade tyvärr utanför tomten och är svårt förfallen. Marken är småländskt stenig och på tre sidor omgiven av planterad granskog, på den fjärde sidan ung aspskog.

Tomten är i stort sett röjd från skog men runt kanterna finns björk, lönn, rönn och ek. Där finns också diverse vildaplar och i alla fall ett gammalt äppleträd. Det finns många gamla bärbuskar: krusbär, hallon och vinbär, både röda och svarta. Det finns röda pioner vid stugan men annars saknas planerade rabatter.

Sedan avstyckningen och försäljningen har torpet haft en tysk och två danska ägare som vi vet om. Dessa har byggt till en friggebod som fungerar som gäststuga, dragit fram vatten från brunnen till huset, gjort ett litet, kaklat badrum i sidokammaren, inrett loftet till sovrum och därtill genomfört diverse renoveringsarbeten av mer eller mindre tveksam karaktär.

Det finns sommarvatten från egen brunn och el men ingen telefon och hjälplig mobiltäckning.

Vi är stolta ägare sedan maj 2011!

Hibiscus, det är jag det. Varför jag kallas det är en lång historia men att jag gillar blommor är ju inte så svårt att gissa. Nu är detta ingen blogg om blommor även om många av inläggen handlar om det utan om vårt torp, våra planer och drömmar och vårt arbete för att förverkliga dem.

tisdag 25 april 2017

Det är inte bara vi människor som njuter av vårsolen när den visar sig!

Det har ju stundtals inte varit så varmt på senare tid, t ex för ögonblicket vräker snön ner utanför fönstret. April har verkligen visat sig från sin aprilliga sida med alla sorters väder. Därför blev jag lite förvånad att huggisen på bilden, en av torpets många invånare, vågade sig ut i helgen. I syrensnåret precis vid grinden låg hen (Hur vet man om det är en hon eller han?) och solade. Men det var nog i kallaste laget för åh så långsamma rörelserna var.

Jag störs inte så mycket av ormarna. Jag har all respekt för dem och vill inte bli biten men det är vackra varelser och de håller efter mössen. Jag vet att de finns där och jag litar på att det flyttar på sig när jag kommer traskande. Men just där vid grinden, där jag gärna springer barfota fram och tillbaka, är kanske inte bästa stället att ha dem. Därför inleddes operation Få-ormen-att-flytta-till-skogs.

Steg 1: Stampa i marken. Ingen märkbar reaktion.
Steg 2: Peta med pinne. Med mycket värdiga rörelser kröp hen in under en sten och var tillbaka i solen efter 2 minuter.
Steg 3: Ta en paus med fika i solen och fundera på hur långt man måste flytta en huggis för att den inte ska komma tillbaka. Funderar på om de föder levande ungar eller lägger ägg. Tänker ut en plan som inkluderar en kratta och en spann med lock. Delgav min älskling planen.
Steg 4: Älsklingen tar en pinne och lyfter bort ormen ett tiotal meter. Krångligare än så var det inte...

Operation Få-ormen-att-flytta-till-skogs avlutad.
Upplagd av kl.
Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)