Trädgårdstomtar

Jag har ett komplicerat förhållande till trädgårdstomtar. Eller så skulle man kunna uttrycka det som om att jag inte tycker om dem. Vill inte ha, vill absolut inte ha. Sedan Sven upptäckte det så har han pekat ut den ena tomten hiskeligare än den andra som förslag till utsmyckning på torpet. Med ett retsamt leende på läpparna, givetvis.

Så ni kanske förstår att en mycket munter stämning uppstod då han öppnade en present från ett av barnen och fram kom en tomte att sätta på torpet.  En liten, grå och ganska bister gårdstomte i betong. Sven blev jättenöjd och jag var ju i alla fall tvungen att ge den en chans. 

Nu har den stått där hemma ett tag och tittar ilsket på oss när vi inte tar hand om hus och hem och ser lite, lite nöjd ut när allt är i ordning och vi bryr oss om varandra. Och jag är inte sämre än jag kan ändra mig. Han ÄR söt. Vad konstigt det är att andra, speciellt barnen, vet bättre än jag själv vad jag tycker om! Han kommer bli så fin under rosenbuskarna, eller kanske vid flädern som ska planteras till våren.