Första

Detta var verkligen den där första helgen av riktigt vår. Så underbart! Vi såg den första citronfjärilen, första huggormen, första vipan, den första ludna larven (som tyvärr dog då den fastnade med pälsen i kådan av en nyss sågad gran) och den första tibastblomman. Och massor av kvittrande småfåglar och krokusbacken i blom.

Vi har öppnat hotell på torpet! Ett litet...

När de där vuxna barnen kommer på besök får vi upp tempot på torpet. De har mycket energi och många idéer!

Ett av förra årets projekt var ett bihotell. Vi var väl egentligen helt överens om att det nog inte behövdes eftersom det finns så många naturliga bi-krypin vid torpet men varför inte, ett roligt pyssel. Först gjorde vi ett besök på second hand och efter att ha fått kika in på lagret kom vi hem med en gammal, lite trasig, CD-hylla. Vi fick tvinga dem att ta emot 20 kr, den ansågs osäljbar...

Sen fylldes hyllan med lite ditt och datt som finnas på torpet. Egentligen skulle den målats också innan den ställdes ut för att kanske hålla mer än en säsong men det blev inte av eftersom energiknippet drog vidare. Och inte blev hylla utsatt heller.

Men nu är den på plats! Omålad. Hoppas krypen tycker om den.

Sommarens djurliv

Ingen sommar har vi tillbringar mer tid på torpet än denna underbara sommar. Det är kanske därför vi också sett mer djur än vi brukar. Det bor ett rådjur vid bäcken, en ung älg som vi sett på vägen upp mot torpet flera gånger och rävar som vi sett spår av ett flertal gånger. (Bland annat när det leker med mina tofflor...)

Men det bästa av allt är något som en kväll fastnade på en bild i åtelkameran.

Ser ni vad det är? En lo! (Och här har vi diskuterat om det är en lokatt, ett lodjur eller bara en lo. Det känna som alla tre är ok.) 

Helt fantastiskt att vi har en lo in på knutarna. Det är ju en dröm att få se en i skogen men jag nöjer mig med att den rör sig på tunet på nätterna när jag sover. Jag har tom rapporterat det på www.skandobs.se som är utvecklat tillsammans med Naturvårdsverket och hittar då att det har synts en lo på fler ställen i grannskapet under sommaren. Det är säker "vår" som är rört sig runt bygden.

Mysteriet på torpet.

Det händer konstiga saker här...

Häromdagen åkte vi till stan för att tillbringa natten där. När jag hade låste dörren och vände mig om så ser jag mina utespringartofflor mitt på gräsmattan (alltså den brända plätt som vi av gammal vana kallar gräsmatta). Vi är lite stressad så jag bestämmer mig för att de får ligga där, det är inte första gången de är ute och slarvar en natt.

Nästa förmiddag när jag kommer tillbaka så är tofflisarna borta! Tankarna går mellan "Håller jag på att bli senil på allvar, minns jag så fel?" via "Vilken idiot till kleptoman vill ha mina tio år gamla, väl insvettade, tofflor?" till "Jag kommer sakna min torptofflor!" och tillbaka igen. I vilket fall var och förblev de borta, jag planerade ett lördagsbesök i Tranås för att fixa nya och gick till sängs ganska irriterad den kvällen.


Nästa morgon efter ett härlig nattregn gick jag att studera hur pionerna vid parkeringen mådde, om det vill ha en skvätt till från vattentunnan och hittar där, i det höga gräset, en av de försvunna skodonen! Blöt men annars i samma skick jag lämnat den låg den där och såg ensam ut.


Jag letade förstås i närheten efter den andra men hittade inget där. Däremot på eftermiddagen när jag gick och kollade fågelbadet hittade jag nummer två där. Om jag hade stått där tofflorna låg från början och hade kastad den ena åt öster och den andra åt väster så hade de nog hamnat ungefär så. Jätteskumt!

Naturligtvis kan vi inte låta bli att spekulera i vad som hänt. Även om vi har originella grannar i skogen känns det väldigt osannolikt att en människa kastat tofflor omkring sig. Ett djur då? Det bor en uggla i närheten. Kan ugglan blivit skumögd och tagit tofflorna för ett byte och sen släppt dem när hen insåg sitt misstag? Vi vet att det springer rävar här om nätterna, kan det var några lekfulla rävungar som roat sig? Men vi kan inte hitta några tecken på bitmärken. Katten Astor har vi också tittat misstänksamt på men han har aldrig, inte ens som kattungen brytt sig om några skor. Varför nu?

Jag vet inte vad jag ska tro. För det kan väl inte vara så att det är tomten som busar med oss? Tänk om han är arg!

Skogsgrisarna har hittat oss

Grisarna har ju kommit på bred front sedan torpet blev vårt. Inga tecken syntes då, nu är hela skogen upp-plöjd. Och nu har de varit på tunet också men inte så mycket, tack och lov. Kan det vara så att de tycker om kirskålrötter för det är precis där de ha bökat.

Det är ju inte precis en gräsmatta vi har, bara ett gräsbeväxt området på det vi kallar tunet, och skadorna är inte så stora, med ett undantag. De har lyckas böka av Walters lina. Det måste gjort lite ont i trynet eller vad tror ni?

(Om ni har glömt: Walter är vår robotgräsklippare)

Både djur och natur

Det finns olika sätt att fånga fästingar på, man brukar ju rekommendera att dra ett vitt lakan över gräset t ex. Eller så tar man ett styck mig och sätter mig i gröngräset en helg. Jag avlägsnade just fästing nr 17 (sjutton) efter en i övrigt helt underbar vår/sommarhelg på torpet.

Mer skörd...

Vi har träffat ekorren idag, han sprang uppför rönnen och var så söt. Det är inte ofta vi ser kurrarna här, de gömmer sig väl i alla träden och jag ser bara spåren.

När jag nu såg honom blev jag inspirerad att gå och inspektera våra hasselnötter. Det där med hasselnötsskörd har ju visa sig var svårt genom åren. Jag ser de små nötterna, de växer och är allmänt omogna och så plötsligt är de borta. Puts väck! Och jag anar att familjen Kurre har delvis skuld i dessa mystiska försvinnanden.

I år har jag försök att hålla bättre bevakning och si, i går låg de första nötterna från den lilla busken på backen och de som satt kvar släppte snäll när jag pillade på dem. På den stora busken nere i slänten sitter de fortfarande som berg men så här ser årets skörd ut just. Som varje år tänker jag att det är tur att vi inte ska överleva vintern på våra fynd. Detta och de fyra äpplena på trädet...

Hämtat viktiga saker i stan

Var i stan i går och bunkrade sånt som man behöver i skogen. Viktiga saker som mer mat och rena kläder men även spik och böcker, absolut förknippade med semester. Och det blev en sommar-semester-hög vid urlastningen ur bilen. Och tittar man riktigt nära så var det en till som tyckte det var en trevlig hög! Jag tror han gillade färgen.

Vildsvin

Igår gick jag en sväng för att leta kantareller. När de två favoritplatserna var totalt uppbökade gav jag upp och vände hemåt. Hem genom en skog som var "upplöjd" av skogsgrisarna var jag än tittade.

Idag valde jag vägen för min promenad men de hade varit där också. Vår lilla, lilla väg har blivit illa åtgången och det måste skett sedan i går kväll när vi körde på vägen.

De förstör min skog.  Jag känner mig som Ronja och Birk när de talar om vildvittrornas och grådvärgarnas skog. Och jag inser förstås att det är deras skog mer än min men det är i alla fall inte så roligt att gå i den längre. De första åren fanns inga tecken på dem, nu är de överallt, det har gått fort, jag måst nog vänja mig.

Lysmask!

I natt träffade jag på något jag inte sett i Sverige förut. En lysmask! Jag var på väg till det lilla privata huset vid skogsbrynet någon gång runt midnatt när jag ser en illgrön kula vid stigen. Sömnig som jag var tog det en stund innan jag fattade vad jag såg.

Nu har jag läst på ordentligt och det var nog en stor lysmask som tycks vara hyfsat vanliga hos oss. Där satt hon, den lilla honan, och lyste och försökte locka till sig en en karl och där kom jag och lyser på henne med mobilens lampa. Hon måste blivit duktig irriterad...

Kotten!

Den här lilla gynnaren hittade vi vid bilen i morse. Jag gillar igelkottar! Jag skulle så gärna ha en eller ännu hellre en hel familj vid torpet.

Men den här lille gynnaren kan vi inte ta med dit så återigen börjar jag fundera på om någon vill adoptera bort en familj. Eller någon kanske behöver omplaceras? Men nej, det funkar säker inte. Tyvärr.

In bispexiell upplevelse

Helgen inleddes med en trevlig kväll med spex. Det var Linköpingspexet och Holger som had gjort ett gemensamt bidrag till spex SM. Därav det bispexiella.

Det känns inte som om det blir guldmedalj i SM, det började lite svagt, men vi fick oss ändå många glada skratt och sällskapet var perfekt. Vädret var underbart och stan full med sommarklädda människor. Och så fick vi ju fem besökare till priset av fyra: på vägen hem hittade jag ännu en fästing som hade huggit till...

Vi åket direkt till torpet i den ljumma kväll. Det var flera rådjur, en haren och till och med en älg på vägen. Man får köra försiktigt i skymning.

Nästan perfekt alltså. Tack!

Gillar det inte.

Jaha, då var det dags. Idag har jag plockat första fästingen för säsongen. Äckliga, äckliga, äckliga äckeldjur.

Men vi har i alla fall tagit vårt TBE-vaccin under våren, nu är det fem år till nästa gång.

Få-ormen-att-flytta-till-skogs avlutad. Trodde jag...

Nej, idag när vi kom ut för att fira Valborgshelg så var hen tillbaka.

Nu blev det i alla fall min metod: orm-i-hink. Med lock. Och så en hyfsat lång promenad nedåt vägen. Hen var duktigt irriterad när jag välte ut honom och väste ilsket men slingrade sen ner under en stubbe.

Vadslagning pågår. Jag håller på att vi är en orm fattigare men älsklingen säger att hen ligger på plats i morgonsolen. Ingen stora spelinsatser. Förutom äran och viktigare finns väl inte?

Det är inte bara vi människor som njuter av vårsolen när den visar sig!

Det har ju stundtals inte varit så varmt på senare tid, t ex för ögonblicket vräker snön ner utanför fönstret. April har verkligen visat sig från sin aprilliga sida med alla sorters väder. Därför blev jag lite förvånad att huggisen på bilden, en av torpets många invånare, vågade sig ut i helgen. I syrensnåret precis vid grinden låg hen (Hur vet man om det är en hon eller han?) och solade. Men det var nog i kallaste laget för åh så långsamma rörelserna var.

Jag störs inte så mycket av ormarna. Jag har all respekt för dem och vill inte bli biten men det är vackra varelser och de håller efter mössen. Jag vet att de finns där och jag litar på att det flyttar på sig när jag kommer traskande. Men just där vid grinden, där jag gärna springer barfota fram och tillbaka, är kanske inte bästa stället att ha dem. Därför inleddes operation Få-ormen-att-flytta-till-skogs.

Steg 1: Stampa i marken. Ingen märkbar reaktion.
Steg 2: Peta med pinne. Med mycket värdiga rörelser kröp hen in under en sten och var tillbaka i solen efter 2 minuter.
Steg 3: Ta en paus med fika i solen och fundera på hur långt man måste flytta en huggis för att den inte ska komma tillbaka. Funderar på om de föder levande ungar eller lägger ägg. Tänker ut en plan som inkluderar en kratta och en spann med lock. Delgav min älskling planen.
Steg 4: Älsklingen tar en pinne och lyfter bort ormen ett tiotal meter. Krångligare än så var det inte...

Operation Få-ormen-att-flytta-till-skogs avlutad.

Nu är det dags.

Säsongen har öppnat. Torpsäsongen alltså. En hel helg har vi tillbringat där ute med väldigt låga förväntningar på aktivitet. Lördagen tillbringades i solen sittande med bok i handen, med ett och annat avbrott för att lägga sig ner och sova en stund. Och ingen led speciellt av detta…

Fast det är klart, vi gjorde lite annat också: Fick dit pumpen, satte igång kyl och frys, löste melodikrysset. Viktiga saker! Och så lite städning. På dasset fick den här sötnosen flytta ut. Visst är han vacker?! Men passar kanske bäst i skogen.

I stugan hade vi mest fokus på muslortar. Hade den bra dammsugaren med från stan för att på enklaste sätt bli av med alla tusentals små lortar. Det är fantastiskt hur många lortar de kan åstadkomma på en vinter och hur jämt de fördelar dem över bostaden. Inga toaletthörn där inte.

Katten Astor tog också musarbetet på allvar. Båda nätterna följde samma mönster. När vi tvåbenta kröp ner under dubbla filtar på loftet stannade han där ner. Någon gång mitt i natten hör man honom komma upp till oss men inte för att gå och lägga sig, stället far han omkring runt och under sängen för att till slut tröttna och krypa ner mellan oss och somna. Och så i morgonljuset ser man resterna av hans lekande.

En död mus mitt på golvet.

Han måste ju få beröm men jag önskade att han kunde lägga dem lite åt sidan, tänk om man går på lämningarna när man ska ut på dasset på natten…

Jag lär mig något nytt

Att räfsa gräsklippet har jag alltid varit emot. Jag fick tidigt lära mig att det var bra om klippet fick ligga kvar och göda gräsmattan. Sådana arbetsbesparande kunskaper tar jag snabbt till mig och håller fast vid länge. Nu stämmer detta ju inte riktigt på torpet. Där vill vi ju ha äng och äng växer på mager jord, alltså blir det till att räfsa en dag eller två efter klippningen så alla frön hunnit trilla av. Men jag gör det så gärna där ute. Små ytor och inte krav på perfekt resultat.

När jag nu föste ihop stråna efter senaste klippningen fick jag sällskap. Plötsligt låg en vacker glänsande kopparorm där under räfsan alldeles stilla. Jag blev lite ledsen för jag trodde jag lyckats skada den. Jag lade räfsan åt sidan och gick för att hämta mobilen, ett kort vill jag ju i alla fall ha, men när jag kom åter var han borta. Och egentligen blev jag glad fast jag inte fick något bild, hellre levande orm än ett foto om jag måste välja. Och så händer det igen! En liten stund senare ligger det en ”död” kopparorm framför mig. Jag petade lite på den, inte en rörelse, och nu hade jag kameran i ficka så jag fick min bild. Men när jag försiktig försökte lyfta upp den med räfsan blev det liv i den och den ringlade iväg, fort som attan.

Nu blev jag lite misstänksam och googlade lite på kopparorma och lärde mig snabbt att de spelar döda då de känner sig hotade. Så perfekt! Gräset räfsat, minst två vackra djur i vårt paradis och jag ha lärt mig något nytt. En bra dag, eller hur?

Lekkamrat!

Ännu en härlig frukost på torpaltanen. Lite svalt men vindstilla och soligt. Till min förvåning kom katten glatt skuttande och kom in när jag ropade på honom då jag var färdig för avfärd. Han brukar då bara komma frivilligt om det regnar eller är extremt varmt. Vad jag inte fattade var att han hade en lekkamrat med sig in. En levande näbbmus som han släppte i den lilla hallen…

Det var tur att det var i hallen. Tack vare de höga trösklarna och den lilla ytan var det bara att flytta på skorna och sen var det relativt lätt att fånga det lilla livet och få ut honom igen. Jag blev bara lite försenad till jobbet.

Han går hårt åt näbbmusstammen, katten. Jag som tycker om att gå barfota har börjat titta mig mycket noga för när jag traskar omkring i gräset. Jag har INGEN lust att trampa på en död mus. Återigen måste jag förundras över hur korkade näbbmöss måste vara som låter sig fångas av en obegåvad katt (Förlåt Astor, men du vinner inget katternas Nobelpris) som sitter fast i ett koppel och har en pingla runt halsen!

Jag träffade en kompis

Visst är han ståtlig! Spåren av honom och hans vänner finns överallt men det är inte ofta han visar sig i egen hög person.

Igelkott på postorder eller så?

Vi har massor av fina djur på torpet. Räven är stadig gäst liksom rådjuren. Grävlingar passerar då och då och senast häromdagen var älgen på besök. Men vad jag saknar är en igelkott! Jag gillar igelkottar. Jodå, jag vet att de är fulla med löss och fästingar men de är ändå läckra djur precis som kameleonter. Nu tror jag kameleonterna har lite svårt att klara sig på vår torp men till en igelkott finns det både mat och mysiga lövhögar. Hur får man en igelkott att flytta i? Kan man adoptera en taggig familj? Gärna med en hel rad små taggiga ungar.