Vitt, vitt, vitt

Att jag inte tänkt på detta tidigare, att blommorna kommer i färgordning. Nu är det vitt som gäller. Först och främst ett hav av liljekonvaljer. Vi talar verkligen HAV. Ett överslag säger att det växer typ 400 000 blommor på den lilla vägen upp till torpet. Och det doftar så underbart...

Men det är mer som är vitt just nu. Mandelblom och myskmadra. Och hundkex. Den fösta sommaren vi hade torpet växte det ju i stort sett bara hundkex, inget annat än hundkex, men vi har flitigt varje vår dragit upp så många vi orkat och (till skillnad från maskrosplockandet) gör det tydlig skillnad. Visst finns de där men det finns gott om plats för annat också. I år har varit svårt att dra upp hela med rötterna men efter söndagens regnskur gick det bättre. Här är skörden från i går kväll!

Kristiflygare i Skåne

Den gångna, underbart, somriga helgen har torpet fått vara ensamt och vi har varit och hälsat på i Skåne. Stillsamma och fina dagar. Och med hem från den skånska myllan har vi återigen stockrosor och aklejor. Det vill liksom inte riktigt ta sig hos oss. Inte ens den gula stockrosen som glatt oss de senaste åren verkar vara på gång. Men jag ger inte upp!

Vi har också så smått börjat fördjupa oss i nästa projekt, något som så sakteliga växt fram över vintern. Projekt porl och plask…

Walter

Redan förra året lovade jag att jag skulle presentera Walter. Det blev nu sådär med både det och bloggen resten av den säsongen men i år ska jag bättre mig, nu är det dags.

Walter är alltså en robotgräsklippare som införskaffades till villaträdgården och dess gräsmatta men när vi lämnade villan för lägenheten bestämde vi oss för att försöka på torpet. När vi nu hade honom så ville vi i alla fall ge honom chansen att visa vad han går för. Vi vill ju ha en viss klippt och öppen yta på tunet för att slippa både fästingar, huggisar och annat oknytt. Den öppna ytan (vill inte använda ordet gräsmatta, det skulle vara en förolämpning för alla fina gräsmattor!) framför huset är ojämn, backig och därtill sticker det upp stenarna lite här och var så vi var lite tveksamma till att detta skulle fungera. Walter är ju inte deluxe-modell, bara en standard.

Vi petade ner linan, ställde in på klippning på endast veckodagarna och vips, vi har en klippt yta utan ansträngning hela förra sommaren. Snudd på magiskt! Det är lite roligt att titta på honom när han jobbar, känns nästan som han kör på ett hjul när han skuttar på stenarna, men han är ju inte där för att vara vacker eller graciös.

Och nu i år har vi tagit bort någon sten och fyllt ut något hål och därefter justerat linan litet. Vi bestämde oss också för att flytta laddplatsen, den var lite illa placerad av rent estetiska skäl, vi ville ha den under en buske i stället. Men det är ju sånt som inte bara är att fixa hos oss. Man måste baxa sten, jämna ut osv. Ja, nu har hört mig tjatat om sånt i tid och otid.

Svettiga och smutsiga men nöjda, dags att köra igång. Gick inte. Ville inte. Funkade inte! Irritation. Leta reda på monteringsinstruktionen som vi ignorerade eftersom vi ju kan detta vid det här laget. Trodde vi. För vi ville att Walter skulle gå medsols och det står tydligt och klart att han bara klarar motsol. Suck. Kaffepaus. Nya tag. Gör om, gör rätt!

Och nu går det bra! Duktig Walter!

Och vad lär vi oss av detta?
1) Läs instruktionsboken
2) Gräsklippning är en fröjd!

Kotten!

Den här lilla gynnaren hittade vi vid bilen i morse. Jag gillar igelkottar! Jag skulle så gärna ha en eller ännu hellre en hel familj vid torpet.

Men den här lille gynnaren kan vi inte ta med dit så återigen börjar jag fundera på om någon vill adoptera bort en familj. Eller någon kanske behöver omplaceras? Men nej, det funkar säker inte. Tyvärr.

Vinbär

Sen så har fruktträdgården faktiskt utökas i dagarna. Det är nu mer en frukt- och bärträdgård.

När jag fyllde år häromsistens fick jag flera trevliga presenter. Först ett hål, dvs två kupade händer som med allvar och försiktighet lämnades över. Och jag tog emot mot det med samma allvar. När man har vår steniga mark är ett hål en fin present, något som kostar givaren mycket arbete. Sen kompletterades hålet med en efterlängtad svartvinbärsbuske.

Hålet är numer grävt och busken på plats. Det är en stor och frodig buske och full med blom redan nu så det är tveksamt om den orkar bära frukt (Eller heter det bära bär? Låter lite konstigt.) i år men det kommer ju fler år!

När det gäller bär tillhör svartvinbär en av de verkliga favoriterna. De kan ätas som de är, det kan bli saft och tom gelé om man har många att ta av. Mums alltihop. Röda vinbär är ingen favorit, de funkar mest som utfyllnad i saft. Det finns en del gamla rödvinbärsbuskar här och där. De är väl antagligen ättlingar av en gammal buske men dessa är totalt smaklösa och det spelar mig inte så stor roll. Däremot finns det ynkliga små krusbärsbuskar, också utspridda på flera ställen. Ynklig små och med pyttebär men mmm så goda. Krusbär kommer på plats två på favoritlistan. Fram åt hösten ska de nu flyttas till sina kompisar i frukt- och bärträdgården och vårdas och då är jag alldeles säker på att de kommer växa till sig och blir duktiga stora buskar med i alla fall liiiiiite större bär.

In bispexiell upplevelse

Helgen inleddes med en trevlig kväll med spex. Det var Linköpingspexet och Holger som had gjort ett gemensamt bidrag till spex SM. Därav det bispexiella.

Det känns inte som om det blir guldmedalj i SM, det började lite svagt, men vi fick oss ändå många glada skratt och sällskapet var perfekt. Vädret var underbart och stan full med sommarklädda människor. Och så fick vi ju fem besökare till priset av fyra: på vägen hem hittade jag ännu en fästing som hade huggit till...

Vi åket direkt till torpet i den ljumma kväll. Det var flera rådjur, en haren och till och med en älg på vägen. Man får köra försiktigt i skymning.

Nästan perfekt alltså. Tack!

Maskrosor

Tittar med stolthet och glädje på mina brunfläckiga händer! Jag pratar alltså inte om de där fläckarna som dyker upp med åren utan maskrosfläckarna. Jag har plockat en halv triljon maskrosblommor och knoppar sen i går kväll! Ja, plockat. Inte rensat. Jag tror inte på att försöka plocka upp maskrosorna, de bara delar sig och blir fler, speciellt nu när det är så torrt är det stört omöjligt att få med hela roten. Istället tar jag fasta på påståendet att maskrosor är tvååriga, det har ni ju hört från mig förut, och alltså försvinner efter två år. Det gäller bara att begränsa antalet nya plantor och det gör man ju bäst genom att ta bort blommorna innan de blir frön och det är alltså det jag håller på med. Läget är perfekt, inte en enda som gått i frö men hur mycket knopp som helst.

Sluta nu! Jag hör hur ni hånskrattar där borta på andra sidan cyberrymden. Låt mig leva i tron att jag kan begränsa maskrosornas utbredning!

Ojdå! Redan sommar!

Öppnat torpet för säsongen har vi ju gjort sedan länge men i kväll är det dags för första vardagsövernattning. Det känns värt att åka ut över natten när det lovar första riktiga sommardagen. I kväll ska jag sitta där och titta när solen dalar (myggorna har ju inte riktigt vaknat ännu så man kan verkligen njuta av kvällarna också) och lyssna på hockey på radio. Och i morgon får jag mitt frukostte på altanen kryddat med fågelkvitter.

Var det någon som hörde mig gnälla över både ditt o datt på senare tid? Jag borde skämmas! Förlåt! Jag har verkligen allt.

Fruktträdgården

Vi har ju pratat fruktträd här från den dag torpet blev vårt. Några av ymparna från 2012 växer faktiskt och frodas fast vi trodde de hade gett upp redan första vintern men någon tillstymmelse till blom och frukt har vi inte sett ännu. Så i höstas tog vi fram spettet och med mycket möda fixade vi tre stora hål. Där planterades tre träd, ett päron (vilket alla avrådde ifrån) ett äpple (vilket också många avrådde ifrån) och ett plommon (vilket faktiskt ingen hade någon åsikt om). Päronen ska ha svårt att bära frukt hos oss och äpplena kommer bli uppätna av älgarna är den allmänna åsikten. Men man kan ju inte ge upp så lätt, vi vill i alla fall göra ett försök innan vi accepterar vad experterna (både riktiga och hemmasnickrade sådana) säger.

Nu ser vi att det är liv i alla träden, de har klarat vintern, men också att alla topparna är lite knaprade. Förhoppningsvis så finns det nu så mycket annat gott i naturen så vi får ha i alla fall lite av våra träd kvar. Hjälp oss att hålla tummarna!

Vatten och lite el

Det här med att sätta igång vattnet är ju alltid lika spännande i en sommarstuga. Vad har frusit sönder i år?

Vi fick hjälp förra året att flytta lite på varmvattensberedaren så den skulle vara lättare att tömma. Bra tänkt men det blev en knix på röret istället där vattnet blev stående. Och där det frös. Dvs köksgolvet blev tvättat när vi försökte komma igång häromsistens...

Men ett rent golv är ju inget att gråta över. Nu är rören bytta och numer sitter det ventiler på massor av ställen så vi verkligen ska kunna tömma in till sista droppen. Men den stackars pumpen har vi fått klä in i gamla mattor och filtar sen vi kopplade in den för nattfrosten vill ju inte ge med sig. Det är ingen varm maj vi har i år!

Och så visade det sig att de duktiga rörkrökarkillarna kan det här med el också. Det ser ut som vi äntligen ska kunna bli färdiga där!

Ännu en gammal elstolpe

Det finns en till stolpe, mitt ute i skogen. Och när vi fått något att växa på vår egen stolpe så kommer jag fortsätta med den. Det kommer bli så fint, när man kommer genom skogen så lyser blommorna mellan granarna. I mina tankar är det lite som Narnia och lyktstolpen.

Jag bad ju om förslag på växter och humle är kanske inte så dumt? Det blir ju inte blommor på det sättet jag tänkte men det kan bli fint ändå. Jag tror vi gör ett försök.

Gillar det inte.

Jaha, då var det dags. Idag har jag plockat första fästingen för säsongen. Äckliga, äckliga, äckliga äckeldjur.

Men vi har i alla fall tagit vårt TBE-vaccin under våren, nu är det fem år till nästa gång.

Svartfotsindianernas tid är kommen

Mamma sa alltid att man var en svartfotsindian när man hade sommarsmutsiga fötter. Och igår var första barfotadagen. Med smutsiga fötter. Hon sa också att smutsiga barn är glada barn och jag vill tillägga att smutsiga torparkärringar också är glada. Vilken underbar dag det var!

Häromsistens var det ju en helg som gick i blått, men denna helg är det gult som gäller. Påsklilja, maskros, smörblomma, gullviva. Och inte minst den gula tulpanen och får fler och fler blommor för var vår som går.

Det är vååååren, det är vååååren som har kommit igen, som en kär gammal vän!

De senaste dagarna har tillbringats i sängen och jag har tittat på våren där ute. Det gråa i skogsbacken går så sakteliga över i ljusgrönt. Det är så vackert!

Flugsnapparen är på plats och kikar på två av holkarna. Eller är de två herrar? Förresten är det väl så att herr flugsnappare inte är riktigt monogam men så länge han tar hand om båda familjerna så tänker jag inte lägga några moraliska aspekter på hans liv.

Herr och fru blåmes har har bokat holken på gaveln i år igen. De putsar och fejar och inreder. De har hittat något rödaktigt att bygga med och när det kommer flygande ser de ut som de har stor röd mustasch. Tycker om blåmesar, de är lite som jag, små och kan ändå. Och jag tycker om röda mustascher då en mig närstående älskling oftast bär en sådan. Bra kombo alltså!

Och det vippar ett fint sädesärlespar på gräsmattan och är väldigt orädda. Hoppas de har vett att akta sig för katten Astor.

Sen har vi fått rapporter om första svalan från norr om Stockholm så jag ska titta noga, noga i helgen. Finns de där måste de ju passera här också.