Samla vatten med sockerbit

Förra sommarens stora samtalsämnen var ju värmen, torkan och skogsbränderna.

Värmen kan vi inte göra så mycket åt kortsiktigt mer än njuta. Skogsbränderna är inte heller något vi kan påverka mer än att vara försiktiga men när det gällde torkan försökte vi ju i alla fall. De tunnor vi hade ställdes upp och när det väl regnade hamstrade vi som små ekorrar.

Under vintern har vi faktiskt tagit tag i detta och tänkt till lite. Det köptes in en IBC tank (en sån där stor, vit, kubisk vattentank som ser ut som en jättestor sockerbit) på blocket. Det var i alla fall så det var sagt. På något sätt blev det två och därtill två stora tunnor som levererades till torpet en snöig dag före jul. Det var nog så att säljaren hade lite svårt att bli av med sitt lager. Men inte blev vi ledsna för det!

Den ena är redan på plats, inkopplad och klar till husets baksida. De hett efterlängtade 2 mm som kom i lördags kväll gav en dm i tanken. Känns bra!

Den andra ska placeras vid friggeboden. Det behövs bara lite nya hängrännor för att det ska fungera.

Bara ett problem. De är ju så fula att titta på så man får spader! Det enklaste måste vara att klä in dem i säckväv men det känns inte som en långsiktig lösning. Detta tål att fundera över.

Mysteriet på torpet.

Det händer konstiga saker här...

Häromdagen åkte vi till stan för att tillbringa natten där. När jag hade låste dörren och vände mig om så ser jag mina utespringartofflor mitt på gräsmattan (alltså den brända plätt som vi av gammal vana kallar gräsmatta). Vi är lite stressad så jag bestämmer mig för att de får ligga där, det är inte första gången de är ute och slarvar en natt.

Nästa förmiddag när jag kommer tillbaka så är tofflisarna borta! Tankarna går mellan "Håller jag på att bli senil på allvar, minns jag så fel?" via "Vilken idiot till kleptoman vill ha mina tio år gamla, väl insvettade, tofflor?" till "Jag kommer sakna min torptofflor!" och tillbaka igen. I vilket fall var och förblev de borta, jag planerade ett lördagsbesök i Tranås för att fixa nya och gick till sängs ganska irriterad den kvällen.


Nästa morgon efter ett härlig nattregn gick jag att studera hur pionerna vid parkeringen mådde, om det vill ha en skvätt till från vattentunnan och hittar där, i det höga gräset, en av de försvunna skodonen! Blöt men annars i samma skick jag lämnat den låg den där och såg ensam ut.


Jag letade förstås i närheten efter den andra men hittade inget där. Däremot på eftermiddagen när jag gick och kollade fågelbadet hittade jag nummer två där. Om jag hade stått där tofflorna låg från början och hade kastad den ena åt öster och den andra åt väster så hade de nog hamnat ungefär så. Jätteskumt!

Naturligtvis kan vi inte låta bli att spekulera i vad som hänt. Även om vi har originella grannar i skogen känns det väldigt osannolikt att en människa kastat tofflor omkring sig. Ett djur då? Det bor en uggla i närheten. Kan ugglan blivit skumögd och tagit tofflorna för ett byte och sen släppt dem när hen insåg sitt misstag? Vi vet att det springer rävar här om nätterna, kan det var några lekfulla rävungar som roat sig? Men vi kan inte hitta några tecken på bitmärken. Katten Astor har vi också tittat misstänksamt på men han har aldrig, inte ens som kattungen brytt sig om några skor. Varför nu?

Jag vet inte vad jag ska tro. För det kan väl inte vara så att det är tomten som busar med oss? Tänk om han är arg!

Med svalkan kommer arbetslusten!

Jag upplevde just en ovan känsla när jag satt och läste där ut. Jag frös! Det var längesedan. Det har dragit över flera åskväder på eftermiddagen och luften är härligt frisk. Allra bästa var att vi fick regn, hela 2 mm. Jubel och hänryckning! Jag är inte kräsen, varje droppe är en källa till glädje.

Redan i morse var det förhållandevis svalt så äntligen kom vi igång med sommarens projekt på allvar. (Det funkar inte att jobba när det är över 30 grader varmt. Det kan inte vara nyttigt på något vis!) Vi har ju bestämt oss för att flytta bort förrådsdelen som suttit ihop med friggeboden och försöka använda det till vedskjul på annan plats.

Så här såg det ut strax före åskan. Halvvägs och bitarna snyggt i ordning på det som en gång var en gräsmatta. Sen började det mullra och då gick det fort. In med allt i friggeboden (Jodå, alla bitar var ordentlig uppmärkta så det gjorde inte så mycket att det blir lite oordning) samtidigt som det sista plockades ner med en hiskelig fart.

Kvar blev bara en den gjutna kanten, mer om det en annan dag,











Och så har vi baxat över bottenbiten till den nya platsen. De gjutna plintarna har varit där ett tag nu och väntat på att det ska kunna gå att arbeta. Här har ni två torpare som är nöjda med sitt dagsverke! Och som kommer sova fullständigt ovaggade i natt.