Om renoveringen av vårt torp i Östergötland, våra försök att få det tidsenligt men ändå praktiskt, men lika mycket om torpliv i allmänhet och blomster i synnerhet.
Lite om vårt torp
Torpet byggdes 1841 av Carl Nilsson och tillhörde ett säteri i södra Östergötland. Det är en enkelstuga med stuga, sidokammare och kök på ca 30m2. Stugan var åretruntbostad till 1949 och hyrdes därefter ut som sommarstuga av säteriet.
1991, då tomten på drygt 2000 m2 styckades av och såldes, fanns förutom torpet ett dass, en ladugård, matkällare och brunn. Det är osäkert om den lilla arbetsboden som står där idag fanns före avstyckningen. Matkällaren hamnade tyvärr utanför tomten och är svårt förfallen. Marken är småländskt stenig och på tre sidor omgiven av planterad granskog, på den fjärde sidan ung aspskog.
Tomten är i stort sett röjd från skog men runt kanterna finns björk, lönn, rönn och ek. Där finns också diverse vildaplar och i alla fall ett gammalt äppleträd. Det finns många gamla bärbuskar: krusbär, hallon och vinbär, både röda och svarta. Det finns röda pioner vid stugan men annars saknas planerade rabatter.
Sedan avstyckningen och försäljningen har torpet haft en tysk och två danska ägare som vi vet om. Dessa har byggt till en friggebod som fungerar som gäststuga, dragit fram vatten från brunnen till huset, gjort ett litet, kaklat badrum i sidokammaren, inrett loftet till sovrum och därtill genomfört diverse renoveringsarbeten av mer eller mindre tveksam karaktär.
Det finns sommarvatten från egen brunn och el men ingen telefon och hjälplig mobiltäckning.
Vi är stolta ägare sedan maj 2011!
Hibiscus, det är jag det. Varför jag kallas det är en lång historia men att jag gillar blommor är ju inte så svårt att gissa. Nu är detta ingen blogg om blommor även om många av inläggen handlar om det utan om vårt torp, våra planer och drömmar och vårt arbete för att förverkliga dem.
söndag 3 september 2017
Horrör
Vi har hittat en hörrör. (Fast det är nog egentligen mer än en horrör för den speglar en människosyn som är väldigt svår att förstå för mig.) Den dök upp när jag planterade de där syrensticklingarna häromdagen. Det är alltså en flicka i kjol, antagligen ett litet afrikansk barn för lite brun färg finns kvar och det ska absolut föreställa krulligt hår, som sitter på ett blad. Med ett ansikte som är synnerligen aplikt. Det måste vara ett gammal askfat för det ser ut som man lagom kan lägga cigaretten över hennes ben. Man kan skratta åt den men skrattet liksom fastnar i halsen.
Men nu är frågan: Vad ska jag göra med det?!?
fredag 1 september 2017
Sophantering, del 2
Men det fanns lite som var helt, flera söta små flaskor till exempel. Med lite letande kom vi fram till att det bland annat var flaskor för kaffegrädde och en vademecumflaska tycker jag mig också känna igen. Två vanliga dricksglas av olika modell fanns också.
Sen fanns det diverse plåt, spannar och andra kärl som det inte var mycket kvar av men också konservburkar. En ganska liten, platt modell fanns det ett antal av som det visade sig att det varit kaviar i. De måste tyckt mycket om kaviar. Eller var det så att det var någons hemliga lyx och last? Satt gubben där på dasset och slevade i sig en burk då och då för att gumman inte skulle se att han slösat bort pengar på något onödigt?
Sophögar är tråkiga men de sätter igång fantasin!
måndag 28 augusti 2017
Sophantering
Det här med sophantering är något man kan fundera över. Då på mitten av 1800-talet då torpet byggdes blev det väl inga sopor att tala om. Alla matrester gick till gris och höns, kläder lappades och lagades och blev tillslut lapptäcken och trasmattor. Möbler och bruksföremål i trä antar jag fick ett sista liv som ved. Det få metallföremålen, en balja av zink kanske, lagades många gånger innan det bara slängdes.
Men så hände något, industrialiseringen gjort grejor billigare och det blev mer och mer vanligt att man slängde och köpte nytt. Och det var där det gick lite snett för sophanteringen funkade inte! Torpet hade ju permanentboende fram till 1949 och då fanns ingen sophämtning där ute på landet, det är jag helt övertygad om. Så vad gjorde man? Jo man slängde de i skogen. Det finns ett flertal högar runt tomten med metall och glasrester och massa annat mer oidentifierbart. Den närmsta högen är bekom stenmuren precis vid dasset. Vår teori är att de siste som bodde där orkade inte tas sig längre, de var ju klart till åter komman på slutet.