Mysteriet på torpet.

Det händer konstiga saker här...

Häromdagen åkte vi till stan för att tillbringa natten där. När jag hade låste dörren och vände mig om så ser jag mina utespringartofflor mitt på gräsmattan (alltså den brända plätt som vi av gammal vana kallar gräsmatta). Vi är lite stressad så jag bestämmer mig för att de får ligga där, det är inte första gången de är ute och slarvar en natt.

Nästa förmiddag när jag kommer tillbaka så är tofflisarna borta! Tankarna går mellan "Håller jag på att bli senil på allvar, minns jag så fel?" via "Vilken idiot till kleptoman vill ha mina tio år gamla, väl insvettade, tofflor?" till "Jag kommer sakna min torptofflor!" och tillbaka igen. I vilket fall var och förblev de borta, jag planerade ett lördagsbesök i Tranås för att fixa nya och gick till sängs ganska irriterad den kvällen.


Nästa morgon efter ett härlig nattregn gick jag att studera hur pionerna vid parkeringen mådde, om det vill ha en skvätt till från vattentunnan och hittar där, i det höga gräset, en av de försvunna skodonen! Blöt men annars i samma skick jag lämnat den låg den där och såg ensam ut.


Jag letade förstås i närheten efter den andra men hittade inget där. Däremot på eftermiddagen när jag gick och kollade fågelbadet hittade jag nummer två där. Om jag hade stått där tofflorna låg från början och hade kastad den ena åt öster och den andra åt väster så hade de nog hamnat ungefär så. Jätteskumt!

Naturligtvis kan vi inte låta bli att spekulera i vad som hänt. Även om vi har originella grannar i skogen känns det väldigt osannolikt att en människa kastat tofflor omkring sig. Ett djur då? Det bor en uggla i närheten. Kan ugglan blivit skumögd och tagit tofflorna för ett byte och sen släppt dem när hen insåg sitt misstag? Vi vet att det springer rävar här om nätterna, kan det var några lekfulla rävungar som roat sig? Men vi kan inte hitta några tecken på bitmärken. Katten Astor har vi också tittat misstänksamt på men han har aldrig, inte ens som kattungen brytt sig om några skor. Varför nu?

Jag vet inte vad jag ska tro. För det kan väl inte vara så att det är tomten som busar med oss? Tänk om han är arg!

Jag hittade en gammal vän!

När vi la upp de sista julsakerna på vinden som vi hade missat förra gången, (Ja, jag vet att vi är sena. Men allt är ju i alla fall uppe innan vi plockar ner påsklådan!) hittade jag någon som jag faktisk letat efter men inte hittat. Nu låg han plötsligt bara där. Låt mig få presenter Johansson! Han fanns i min barndoms sommarstugor och hör för evigt sommarstugor till. Varför han heter Johansson och om det finns någon historia bakom vet jag faktiskt inte. Han bara fanns. Jag skulle kunna tänka mig att Mamma målat ögonen, eller kanske någon moster, ser ut som deras stil men jag vet inte.

Och det spelar ingen roll för nu ska han flytta till torpet! Han behöver lite nya fjädrar på hjässan så det ska vi fixa. Hoppas han kommer att trivas.

(Visst är det konstigt att han plötsligt dök upp? Jag har som sagt var letat i lådorna där uppe men inget hittat. Vi har ingen stor vind så jag förstår inte att jag missat honom tidigare. Jag funderar på om det kan ha med gårdstomten att göra? Han ser ut som han står där och myser. Kan det vara han som hjälpt mig?!?)

Astor och gårdstomten

De förbereder sig för en helg på torpet!

Trädgårdstomtar

Jag har ett komplicerat förhållande till trädgårdstomtar. Eller så skulle man kunna uttrycka det som om att jag inte tycker om dem. Vill inte ha, vill absolut inte ha. Sedan Sven upptäckte det så har han pekat ut den ena tomten hiskeligare än den andra som förslag till utsmyckning på torpet. Med ett retsamt leende på läpparna, givetvis.

Så ni kanske förstår att en mycket munter stämning uppstod då han öppnade en present från ett av barnen och fram kom en tomte att sätta på torpet.  En liten, grå och ganska bister gårdstomte i betong. Sven blev jättenöjd och jag var ju i alla fall tvungen att ge den en chans. 

Nu har den stått där hemma ett tag och tittar ilsket på oss när vi inte tar hand om hus och hem och ser lite, lite nöjd ut när allt är i ordning och vi bryr oss om varandra. Och jag är inte sämre än jag kan ändra mig. Han ÄR söt. Vad konstigt det är att andra, speciellt barnen, vet bättre än jag själv vad jag tycker om! Han kommer bli så fin under rosenbuskarna, eller kanske vid flädern som ska planteras till våren.