Lite om vårt torp

Torpet byggdes 1841 av Carl Nilsson och tillhörde ett säteri i södra Östergötland. Det är en enkelstuga med stuga, sidokammare och kök på ca 30m2. Stugan var åretruntbostad till 1949 och hyrdes därefter ut som sommarstuga av säteriet.

1991, då tomten på drygt 2000 m2 styckades av och såldes, fanns förutom torpet ett dass, en ladugård, matkällare och brunn. Det är osäkert om den lilla arbetsboden som står där idag fanns före avstyckningen. Matkällaren hamnade tyvärr utanför tomten och är svårt förfallen. Marken är småländskt stenig och på tre sidor omgiven av planterad granskog, på den fjärde sidan ung aspskog.

Tomten är i stort sett röjd från skog men runt kanterna finns björk, lönn, rönn och ek. Där finns också diverse vildaplar och i alla fall ett gammalt äppleträd. Det finns många gamla bärbuskar: krusbär, hallon och vinbär, både röda och svarta. Det finns röda pioner vid stugan men annars saknas planerade rabatter.

Sedan avstyckningen och försäljningen har torpet haft en tysk och två danska ägare som vi vet om. Dessa har byggt till en friggebod som fungerar som gäststuga, dragit fram vatten från brunnen till huset, gjort ett litet, kaklat badrum i sidokammaren, inrett loftet till sovrum och därtill genomfört diverse renoveringsarbeten av mer eller mindre tveksam karaktär.

Det finns sommarvatten från egen brunn och el men ingen telefon och hjälplig mobiltäckning.

Vi är stolta ägare sedan maj 2011!

Hibiscus, det är jag det. Varför jag kallas det är en lång historia men att jag gillar blommor är ju inte så svårt att gissa. Nu är detta ingen blogg om blommor även om många av inläggen handlar om det utan om vårt torp, våra planer och drömmar och vårt arbete för att förverkliga dem.

fredag 10 augusti 2018

Mysteriet på torpet.

Det händer konstiga saker här...

Häromdagen åkte vi till stan för att tillbringa natten där. När jag hade låste dörren och vände mig om så ser jag mina utespringartofflor mitt på gräsmattan (alltså den brända plätt som vi av gammal vana kallar gräsmatta). Vi är lite stressad så jag bestämmer mig för att de får ligga där, det är inte första gången de är ute och slarvar en natt.

Nästa förmiddag när jag kommer tillbaka så är tofflisarna borta! Tankarna går mellan "Håller jag på att bli senil på allvar, minns jag så fel?" via "Vilken idiot till kleptoman vill ha mina tio år gamla, väl insvettade, tofflor?" till "Jag kommer sakna min torptofflor!" och tillbaka igen. I vilket fall var och förblev de borta, jag planerade ett lördagsbesök i Tranås för att fixa nya och gick till sängs ganska irriterad den kvällen.


Nästa morgon efter ett härlig nattregn gick jag att studera hur pionerna vid parkeringen mådde, om det vill ha en skvätt till från vattentunnan och hittar där, i det höga gräset, en av de försvunna skodonen! Blöt men annars i samma skick jag lämnat den låg den där och såg ensam ut.


Jag letade förstås i närheten efter den andra men hittade inget där. Däremot på eftermiddagen när jag gick och kollade fågelbadet hittade jag nummer två där. Om jag hade stått där tofflorna låg från början och hade kastad den ena åt öster och den andra åt väster så hade de nog hamnat ungefär så. Jätteskumt!

Naturligtvis kan vi inte låta bli att spekulera i vad som hänt. Även om vi har originella grannar i skogen känns det väldigt osannolikt att en människa kastat tofflor omkring sig. Ett djur då? Det bor en uggla i närheten. Kan ugglan blivit skumögd och tagit tofflorna för ett byte och sen släppt dem när hen insåg sitt misstag? Vi vet att det springer rävar här om nätterna, kan det var några lekfulla rävungar som roat sig? Men vi kan inte hitta några tecken på bitmärken. Katten Astor har vi också tittat misstänksamt på men han har aldrig, inte ens som kattungen brytt sig om några skor. Varför nu?

Jag vet inte vad jag ska tro. För det kan väl inte vara så att det är tomten som busar med oss? Tänk om han är arg!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar