Lite om vårt torp

Torpet byggdes 1841 av Carl Nilsson och tillhörde ett säteri i södra Östergötland. Det är en enkelstuga med stuga, sidokammare och kök på ca 30m2. Stugan var åretruntbostad till 1949 och hyrdes därefter ut som sommarstuga av säteriet.

1991, då tomten på drygt 2000 m2 styckades av och såldes, fanns förutom torpet ett dass, en ladugård, matkällare och brunn. Det är osäkert om den lilla arbetsboden som står där idag fanns före avstyckningen. Matkällaren hamnade tyvärr utanför tomten och är svårt förfallen. Marken är småländskt stenig och på tre sidor omgiven av planterad granskog, på den fjärde sidan ung aspskog.

Tomten är i stort sett röjd från skog men runt kanterna finns björk, lönn, rönn och ek. Där finns också diverse vildaplar och i alla fall ett gammalt äppleträd. Det finns många gamla bärbuskar: krusbär, hallon och vinbär, både röda och svarta. Det finns röda pioner vid stugan men annars saknas planerade rabatter.

Sedan avstyckningen och försäljningen har torpet haft en tysk och två danska ägare som vi vet om. Dessa har byggt till en friggebod som fungerar som gäststuga, dragit fram vatten från brunnen till huset, gjort ett litet, kaklat badrum i sidokammaren, inrett loftet till sovrum och därtill genomfört diverse renoveringsarbeten av mer eller mindre tveksam karaktär.

Det finns sommarvatten från egen brunn och el men ingen telefon och hjälplig mobiltäckning.

Vi är stolta ägare sedan maj 2011!

Hibiscus, det är jag det. Varför jag kallas det är en lång historia men att jag gillar blommor är ju inte så svårt att gissa. Nu är detta ingen blogg om blommor även om många av inläggen handlar om det utan om vårt torp, våra planer och drömmar och vårt arbete för att förverkliga dem.

tisdag 8 juli 2014

Jag lär mig något nytt

Att räfsa gräsklippet har jag alltid varit emot. Jag fick tidigt lära mig att det var bra om klippet fick ligga kvar och göda gräsmattan. Sådana arbetsbesparande kunskaper tar jag snabbt till mig och håller fast vid länge. Nu stämmer detta ju inte riktigt på torpet. Där vill vi ju ha äng och äng växer på mager jord, alltså blir det till att räfsa en dag eller två efter klippningen så alla frön hunnit trilla av. Men jag gör det så gärna där ute. Små ytor och inte krav på perfekt resultat.

När jag nu föste ihop stråna efter senaste klippningen fick jag sällskap. Plötsligt låg en vacker glänsande kopparorm där under räfsan alldeles stilla. Jag blev lite ledsen för jag trodde jag lyckats skada den. Jag lade räfsan åt sidan och gick för att hämta mobilen, ett kort vill jag ju i alla fall ha, men när jag kom åter var han borta. Och egentligen blev jag glad fast jag inte fick något bild, hellre levande orm än ett foto om jag måste välja. Och så händer det igen! En liten stund senare ligger det en ”död” kopparorm framför mig. Jag petade lite på den, inte en rörelse, och nu hade jag kameran i ficka så jag fick min bild. Men när jag försiktig försökte lyfta upp den med räfsan blev det liv i den och den ringlade iväg, fort som attan.

Nu blev jag lite misstänksam och googlade lite på kopparorma och lärde mig snabbt att de spelar döda då de känner sig hotade. Så perfekt! Gräset räfsat, minst två vackra djur i vårt paradis och jag ha lärt mig något nytt. En bra dag, eller hur?
Upplagd av kl.
Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)