Lite om vårt torp

Torpet byggdes 1841 av Carl Nilsson och tillhörde ett säteri i södra Östergötland. Det är en enkelstuga med stuga, sidokammare och kök på ca 30m2. Stugan var åretruntbostad till 1949 och hyrdes därefter ut som sommarstuga av säteriet.

1991, då tomten på drygt 2000 m2 styckades av och såldes, fanns förutom torpet ett dass, en ladugård, matkällare och brunn. Det är osäkert om den lilla arbetsboden som står där idag fanns före avstyckningen. Matkällaren hamnade tyvärr utanför tomten och är svårt förfallen. Marken är småländskt stenig och på tre sidor omgiven av planterad granskog, på den fjärde sidan ung aspskog.

Tomten är i stort sett röjd från skog men runt kanterna finns björk, lönn, rönn och ek. Där finns också diverse vildaplar och i alla fall ett gammalt äppleträd. Det finns många gamla bärbuskar: krusbär, hallon och vinbär, både röda och svarta. Det finns röda pioner vid stugan men annars saknas planerade rabatter.

Sedan avstyckningen och försäljningen har torpet haft en tysk och två danska ägare som vi vet om. Dessa har byggt till en friggebod som fungerar som gäststuga, dragit fram vatten från brunnen till huset, gjort ett litet, kaklat badrum i sidokammaren, inrett loftet till sovrum och därtill genomfört diverse renoveringsarbeten av mer eller mindre tveksam karaktär.

Det finns sommarvatten från egen brunn och el men ingen telefon och hjälplig mobiltäckning.

Vi är stolta ägare sedan maj 2011!

Hibiscus, det är jag det. Varför jag kallas det är en lång historia men att jag gillar blommor är ju inte så svårt att gissa. Nu är detta ingen blogg om blommor även om många av inläggen handlar om det utan om vårt torp, våra planer och drömmar och vårt arbete för att förverkliga dem.

lördag 26 augusti 2017

Mer skörd...

Vi har träffat ekorren idag, han sprang uppför rönnen och var så söt. Det är inte ofta vi ser kurrarna här, de gömmer sig väl i alla träden och jag ser bara spåren.

När jag nu såg honom blev jag inspirerad att gå och inspektera våra hasselnötter. Det där med hasselnötsskörd har ju visa sig var svårt genom åren. Jag ser de små nötterna, de växer och är allmänt omogna och så plötsligt är de borta. Puts väck! Och jag anar att familjen Kurre har delvis skuld i dessa mystiska försvinnanden.

I år har jag försök att hålla bättre bevakning och si, i går låg de första nötterna från den lilla busken på backen och de som satt kvar släppte snäll när jag pillade på dem. På den stora busken nere i slänten sitter de fortfarande som berg men så här ser årets skörd ut just. Som varje år tänker jag att det är tur att vi inte ska överleva vintern på våra fynd. Detta och de fyra äpplena på trädet...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar