Gult!

Under sportlovet tillbringade dottern och jag en dag i storstaden med museum, god lunch och lite shopping. Tidigt på dagen köpte jag ett par kvistar Forsythia på torget. Det var inte helt genomtänkt att göra det i början av dagen för ”pinnarna”, som flickebarnet uttryckte det med suckar och himlande ögon, var i vägen hela tiden men jag var envis och fick hem dem och ner i en vas.

Så häromkvällen sitter vi där och hon med de bestämda åsikterna utbrister: Vi har fått in någon gul skit! Jag såg för mitt inre något gult, äckligt, kanske mögligt som vällde fram och det tog några ögonblick innan jag insåg att hon menade blommorna som slagit ut och är så härliga!

(Nu låter det som jag har en elak unge där hemma men så är det absolut inte! Men vi driver med varandra helt ohämmat och min blomfixering är naturligtvis tacksam att skoja med.

Jag minns mig själv i den ålder hur jag SKÄMDES för mamma att hon alltid skulle stjäla skott och sticklingar på de mest olämpliga ställen. Jag svor heligt och dyrt att aldrig ha några krukväxter. Om jag inte missminner mig helt så tog det bara någon månad innan det stod blommor i fönstret när jag flyttade till eget. Blomintresset hade jag liksom fått inympat med modersmjölken och det går inte att göra sig fri från. Tack och lov! Hon, den lilla snärtan, ska få se själv.)

Åter till det gula. Om man förtränger att det är inomhus och ignorerar röran i bakgrunden så visst får man vårkänslor av Forsythia?!