Lite om vårt torp

Torpet byggdes 1841 av Carl Nilsson och tillhörde ett säteri i södra Östergötland. Det är en enkelstuga med stuga, sidokammare och kök på ca 30m2. Stugan var åretruntbostad till 1949 och hyrdes därefter ut som sommarstuga av säteriet.

1991, då tomten på drygt 2000 m2 styckades av och såldes, fanns förutom torpet ett dass, en ladugård, matkällare och brunn. Det är osäkert om den lilla arbetsboden som står där idag fanns före avstyckningen. Matkällaren hamnade tyvärr utanför tomten och är svårt förfallen. Marken är småländskt stenig och på tre sidor omgiven av planterad granskog, på den fjärde sidan ung aspskog.

Tomten är i stort sett röjd från skog men runt kanterna finns björk, lönn, rönn och ek. Där finns också diverse vildaplar och i alla fall ett gammalt äppleträd. Det finns många gamla bärbuskar: krusbär, hallon och vinbär, både röda och svarta. Det finns röda pioner vid stugan men annars saknas planerade rabatter.

Sedan avstyckningen och försäljningen har torpet haft en tysk och två danska ägare som vi vet om. Dessa har byggt till en friggebod som fungerar som gäststuga, dragit fram vatten från brunnen till huset, gjort ett litet, kaklat badrum i sidokammaren, inrett loftet till sovrum och därtill genomfört diverse renoveringsarbeten av mer eller mindre tveksam karaktär.

Det finns sommarvatten från egen brunn och el men ingen telefon och hjälplig mobiltäckning.

Vi är stolta ägare sedan maj 2011!

Hibiscus, det är jag det. Varför jag kallas det är en lång historia men att jag gillar blommor är ju inte så svårt att gissa. Nu är detta ingen blogg om blommor även om många av inläggen handlar om det utan om vårt torp, våra planer och drömmar och vårt arbete för att förverkliga dem.

tisdag 2 juli 2013

Djur

Det har varit intensivt djurliv i skogen de senaste dagarna, både inne och ute. 

Att det är fullt av skogssniglar ut är ju inte mycket att säga om men jag tycker nog att de kan hålla sig där! Förklaringen är nog att pelargonierna får stå ute när vi inte är på plats och det här ståtliga exemplaret följde med en kruka in. Jag ska kolla ordentligt, med glasögon, nästa gång jag plockar in krukorna.

Det syns inte så bra men detta är en orm som försöker få lite värme i en gnutta sol mellan skurarna. Jag skulle bara kolla hur den nyplanterade rabarbern mådde och där var han. Han låg stilla länge och jag hann studera honom ordentligt. Alldeles svart, inget sicksackmönster, men inte heller några gula fläckar så jag vet inte vilken sort. Men när han upptäckte mig slingrade han snällt in i snåren så det är ok, det finns plats för oss båda. Jag är själv uppväxte i en sommarstuga där det vimlade av huggisar, man gick ingenstans utan stövlar. De är ju fridlysta så det gjordes många tappra försök att flytta dem från stenpiren, där man helst gick barfota, till skogen men det lyckades dåligt. Och ibland måste jag erkänna fick ett och annat ilsket exemplar sätta livet till. En händig storebror tog vid ett tillfälle tillvara skinnet på ett extra ståtligt exemplar som sattes upp på väggen vid matbordet. Man har ju lite skeva minnen från sin barndom, jag minns skinnet som minst tre meter långt men jag kanske överdriver lite. Och den här lille stackaren på bilden var inte mer än 30 cm, max.



Vad jag försöker säga är att jag kan leva mer ormar, de flyttar oftast på sig.

Det sista djuret har jag ännu inte hunnit fånga på bild. Det är en ung räv som verkar väldigt orädd. Första gången vi såg honom var mitt på dagen då han satt mitt på tunet och tittade på katten som tittade tillbaka. Han blev inte rädd när Sven kom ut genom dörren och upptäckte honom men släntrade sedan ner mot skogen.

I lördags var han där igen, mitt på dagen. Vi var inne, det regnade, men katten missande inte sin kompis. Såg honom först i fönstret och blev alldeles till sig. Ville ut och hälsa/leka/försvara/slåss, vilket vet jag inte, vågade inte släppa ut honom för att se vad som skulle hända. Det är en liten räv och en stor katt, på så sätt ganska jämnbördiga, men räven har lärt sig att överleva i skogen, det har inte Astor så jag tror ett slagsmål inte skulle sluta till kattens fördel. Men antagligen löper väl räven till skogs och katten, som ju är en innekatt normalt, följer efter och försvinner i skogen. Det vill vi inte!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar