Lite om vårt torp

Torpet byggdes 1841 av Carl Nilsson och tillhörde ett säteri i södra Östergötland. Det är en enkelstuga med stuga, sidokammare och kök på ca 30m2. Stugan var åretruntbostad till 1949 och hyrdes därefter ut som sommarstuga av säteriet.

1991, då tomten på drygt 2000 m2 styckades av och såldes, fanns förutom torpet ett dass, en ladugård, matkällare och brunn. Det är osäkert om den lilla arbetsboden som står där idag fanns före avstyckningen. Matkällaren hamnade tyvärr utanför tomten och är svårt förfallen. Marken är småländskt stenig och på tre sidor omgiven av planterad granskog, på den fjärde sidan ung aspskog.

Tomten är i stort sett röjd från skog men runt kanterna finns björk, lönn, rönn och ek. Där finns också diverse vildaplar och i alla fall ett gammalt äppleträd. Det finns många gamla bärbuskar: krusbär, hallon och vinbär, både röda och svarta. Det finns röda pioner vid stugan men annars saknas planerade rabatter.

Sedan avstyckningen och försäljningen har torpet haft en tysk och två danska ägare som vi vet om. Dessa har byggt till en friggebod som fungerar som gäststuga, dragit fram vatten från brunnen till huset, gjort ett litet, kaklat badrum i sidokammaren, inrett loftet till sovrum och därtill genomfört diverse renoveringsarbeten av mer eller mindre tveksam karaktär.

Det finns sommarvatten från egen brunn och el men ingen telefon och hjälplig mobiltäckning.

Vi är stolta ägare sedan maj 2011!

Hibiscus, det är jag det. Varför jag kallas det är en lång historia men att jag gillar blommor är ju inte så svårt att gissa. Nu är detta ingen blogg om blommor även om många av inläggen handlar om det utan om vårt torp, våra planer och drömmar och vårt arbete för att förverkliga dem.

tisdag 1 maj 2012

Historien om rödhaken

Idag träffade jag rödhaken på torpet i det underbara vädret. Då blir jag extra glad för rödhaken är "min" fågel och jag ska berätta varför.

En solig Kristi himmelsfärdsdag för många, många år sedan var var mina föräldrar och stora syskon ute i skogen. De hörde en en fågel kvittra som de inte kände igen och i min fågelintresserade familj betydde det förstås att man måste ta reda på vilken fågel det kunde vara. Således följde hela gänget den okända fågeln över stock och sten tills den snällt visade sig och det var en rödhake! Den kvällen föddes jag. Att följa fåglar i skogsterräng är ett av många sätt att få igång en förlossning. Alltså är rödhaken MIN fågel.

(Nu är den här historien inte helt sann. Jag måste erkänna att jag inte riktigt kommer ihåg det exakta händelseförloppet, tycker man kan förlåt mig för det. Jag var ju faktiskt inte född! Storasyster påstår att jag misstar mig på vilken fågel det var och jag minns för ögonblicker inte vilken hon påstår är det rätta. Men det spelar inger roll för jag blir lika glad varje vår när jag ser min egen rödhake!)
Upplagd av kl.
Etiketter:

2 kommentarer:

  1. Anonym5 maj 2012 kl. 16:06

    Om jag minns rätt var det rödvingetrasten men kanske minns jag fel. Jag var bara nio år den gången. Helt säkert är jag på det där "över stock och sten" för mina ben var trötta och jag brydde mig inte så mycket om den där fågeln.

    Storasyster Wanda

    SvaraRadera
  2. Hibiscus5 maj 2012 kl. 16:53

    Du har säkert rätt. Men visst är det en bra historia?

    Idag såg vi honom i alla fall inte, det blåste hårt och kallt så även om solen sken där ute, så gömde han sig nog i någon läig gran.

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)