Lite om vårt torp

Torpet byggdes 1841 av Carl Nilsson och tillhörde ett säteri i södra Östergötland. Det är en enkelstuga med stuga, sidokammare och kök på ca 30m2. Stugan var åretruntbostad till 1949 och hyrdes därefter ut som sommarstuga av säteriet.

1991, då tomten på drygt 2000 m2 styckades av och såldes, fanns förutom torpet ett dass, en ladugård, matkällare och brunn. Det är osäkert om den lilla arbetsboden som står där idag fanns före avstyckningen. Matkällaren hamnade tyvärr utanför tomten och är svårt förfallen. Marken är småländskt stenig och på tre sidor omgiven av planterad granskog, på den fjärde sidan ung aspskog.

Tomten är i stort sett röjd från skog men runt kanterna finns björk, lönn, rönn och ek. Där finns också diverse vildaplar och i alla fall ett gammalt äppleträd. Det finns många gamla bärbuskar: krusbär, hallon och vinbär, både röda och svarta. Det finns röda pioner vid stugan men annars saknas planerade rabatter.

Sedan avstyckningen och försäljningen har torpet haft en tysk och två danska ägare som vi vet om. Dessa har byggt till en friggebod som fungerar som gäststuga, dragit fram vatten från brunnen till huset, gjort ett litet, kaklat badrum i sidokammaren, inrett loftet till sovrum och därtill genomfört diverse renoveringsarbeten av mer eller mindre tveksam karaktär.

Det finns sommarvatten från egen brunn och el men ingen telefon och hjälplig mobiltäckning.

Vi är stolta ägare sedan maj 2011!

Hibiscus, det är jag det. Varför jag kallas det är en lång historia men att jag gillar blommor är ju inte så svårt att gissa. Nu är detta ingen blogg om blommor även om många av inläggen handlar om det utan om vårt torp, våra planer och drömmar och vårt arbete för att förverkliga dem.

onsdag 6 februari 2013

En vinterhelg på torpet, del 4


Och hur tror ni att det gick för katten? Hans uppgift var ju att reducera antalet möss i stugan. Men han lyckades lika illa som vi, inte minsta lilla mus fick han tag i. Fast vi ansträngde oss i all fall och det kan man inte påstå att han gjorde.  Från det att elden i braskaminen tog sig till läggdags så låg katten i en korg framför brasan. Sedan flyttade han upp till sängen med oss för att på morgonen när vi tände fyr igen flytta ner till brasan. Han har nog större talanger som fotvärmare än musjagare är jag rädd.

Musfällor och knepiga batteridrivna musskrämmor funkar ju inte heller något vidare. Och inte kan man stänga i den stackars katten där att klara sig själv när man åker. En kollega kom med en snilleblixt, han föreslog en orm! En stor boaorm eller så. De behöver väl inte äta så ofta och skulle nog kunna försörja sig själv om antalet möss motsvarar mängden muslortar de åstadkommer  Ett dylikt kräk funkar ju också som vakt hund. Om vi sätter upp en skylt med texten ”Här vaktar jag” och en bild på ormen kanske vi slipper fler inbrott?

Men ormar tycker inte om minusgrader så då måste det till en annan uppvärmning. Det blir kanske för stor grej. Synd. Det hade varit en intressant variant!
Upplagd av kl.
Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)