Lite om vårt torp

Torpet byggdes 1841 av Carl Nilsson och tillhörde ett säteri i södra Östergötland. Det är en enkelstuga med stuga, sidokammare och kök på ca 30m2. Stugan var åretruntbostad till 1949 och hyrdes därefter ut som sommarstuga av säteriet.

1991, då tomten på drygt 2000 m2 styckades av och såldes, fanns förutom torpet ett dass, en ladugård, matkällare och brunn. Det är osäkert om den lilla arbetsboden som står där idag fanns före avstyckningen. Matkällaren hamnade tyvärr utanför tomten och är svårt förfallen. Marken är småländskt stenig och på tre sidor omgiven av planterad granskog, på den fjärde sidan ung aspskog.

Tomten är i stort sett röjd från skog men runt kanterna finns björk, lönn, rönn och ek. Där finns också diverse vildaplar och i alla fall ett gammalt äppleträd. Det finns många gamla bärbuskar: krusbär, hallon och vinbär, både röda och svarta. Det finns röda pioner vid stugan men annars saknas planerade rabatter.

Sedan avstyckningen och försäljningen har torpet haft en tysk och två danska ägare som vi vet om. Dessa har byggt till en friggebod som fungerar som gäststuga, dragit fram vatten från brunnen till huset, gjort ett litet, kaklat badrum i sidokammaren, inrett loftet till sovrum och därtill genomfört diverse renoveringsarbeten av mer eller mindre tveksam karaktär.

Det finns sommarvatten från egen brunn och el men ingen telefon och hjälplig mobiltäckning.

Vi är stolta ägare sedan maj 2011!

Hibiscus, det är jag det. Varför jag kallas det är en lång historia men att jag gillar blommor är ju inte så svårt att gissa. Nu är detta ingen blogg om blommor även om många av inläggen handlar om det utan om vårt torp, våra planer och drömmar och vårt arbete för att förverkliga dem.

tisdag 11 mars 2014

Första torphelgen för den här säsongen, stormen

Fredagskvällen var blåsig! Det var lite orolig med tanke på eldningsplanerna för lördagen och det försvårade också att få upp värmen i stugan då fönstren inte ens med väldigt god vilja kan kallas täta men annars var det bara mysigt att sitta inne och lyssna på vindbyarna i träden. Men blåsandet fick en lite speciell konsekvens...

Tidigare på dagen hade jag diskuterat hur mycket jag tycker om att sitta där på dasset och titta på utsikten med en god vän. Vi jämförde utsikterna från våra barndomars dass och enades om att det var bra för både hjärna och mage att sitta där i lugn och ro. Jag vet inte om något illasinnat väsen hörde vårt samtal för det hände en liten olycka.

Min vana trogen lämnade jag dassdörren öppen inte bara under besöket utan även efter, bättre skogsdoft än dassdoft är tanken. Och så framåt kvällen när jag försiktigt letade mig fram till dasset i mörkret och blåsten så har dassdörren blåst av och ligger på sidan! Kunde inte annat än le åt eländet, nu fick jag allt utsikt jag kunde drömma om.

(Men det löste sig på lördagen. Någon med starkare armar än jag lyfte upp dörren och tryckte fast gångjärnen på plats igen. Och jag har lärt mig att stänga när det blåser...)


Upplagd av kl.
Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)