Lite om vårt torp

Torpet byggdes 1841 av Carl Nilsson och tillhörde ett säteri i södra Östergötland. Det är en enkelstuga med stuga, sidokammare och kök på ca 30m2. Stugan var åretruntbostad till 1949 och hyrdes därefter ut som sommarstuga av säteriet.

1991, då tomten på drygt 2000 m2 styckades av och såldes, fanns förutom torpet ett dass, en ladugård, matkällare och brunn. Det är osäkert om den lilla arbetsboden som står där idag fanns före avstyckningen. Matkällaren hamnade tyvärr utanför tomten och är svårt förfallen. Marken är småländskt stenig och på tre sidor omgiven av planterad granskog, på den fjärde sidan ung aspskog.

Tomten är i stort sett röjd från skog men runt kanterna finns björk, lönn, rönn och ek. Där finns också diverse vildaplar och i alla fall ett gammalt äppleträd. Det finns många gamla bärbuskar: krusbär, hallon och vinbär, både röda och svarta. Det finns röda pioner vid stugan men annars saknas planerade rabatter.

Sedan avstyckningen och försäljningen har torpet haft en tysk och två danska ägare som vi vet om. Dessa har byggt till en friggebod som fungerar som gäststuga, dragit fram vatten från brunnen till huset, gjort ett litet, kaklat badrum i sidokammaren, inrett loftet till sovrum och därtill genomfört diverse renoveringsarbeten av mer eller mindre tveksam karaktär.

Det finns sommarvatten från egen brunn och el men ingen telefon och hjälplig mobiltäckning.

Vi är stolta ägare sedan maj 2011!

Hibiscus, det är jag det. Varför jag kallas det är en lång historia men att jag gillar blommor är ju inte så svårt att gissa. Nu är detta ingen blogg om blommor även om många av inläggen handlar om det utan om vårt torp, våra planer och drömmar och vårt arbete för att förverkliga dem.

söndag 18 juli 2021

Avhysning av icke välkomna inneboende

Den här helgen har vi gjort oss av med några mindre välkomna gäster. 

Minst ovälkomna var skogsmyrorna på bilden som snabbt hade dragit ihop en stack mitt i pionrabatten. Normalt brukar jag ha stor tolerans med myror med tänk om det skadar mina fina pioner?!? Så de fick flytta. Men det var en lite speciell stack som till en relativ hög procent bestod av gruset från parkeringen. De kanske trodde att de var säkra med lite armering?

Definitivt mycket mer ovälkomna var getingarna som hade byggt bo i stapeln med späntved i vedboden. Det var lite pilligt, jag fick plocka bort lite i taget av veden för att komma åt boet. Och mellan gångerna var det paus för att alla ilskna getingar skulle lugna sig. Men boet är nu ett minne blott.

Och allra mest hatad är kvalstren som ger hönan Grållan kalkben. Stackar Grållan, det är uppenbart plågsamt! Vi har hållit på några veckor med att tvätta och smörja hennes fötter och ben och nu är vi nästan i mål, bara någon knöl kvar. Och vi har fått en glad höna igen! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar