Lite om vårt torp

Torpet byggdes 1841 av Carl Nilsson och tillhörde ett säteri i södra Östergötland. Det är en enkelstuga med stuga, sidokammare och kök på ca 30m2. Stugan var åretruntbostad till 1949 och hyrdes därefter ut som sommarstuga av säteriet.

1991, då tomten på drygt 2000 m2 styckades av och såldes, fanns förutom torpet ett dass, en ladugård, matkällare och brunn. Det är osäkert om den lilla arbetsboden som står där idag fanns före avstyckningen. Matkällaren hamnade tyvärr utanför tomten och är svårt förfallen. Marken är småländskt stenig och på tre sidor omgiven av planterad granskog, på den fjärde sidan ung aspskog.

Tomten är i stort sett röjd från skog men runt kanterna finns björk, lönn, rönn och ek. Där finns också diverse vildaplar och i alla fall ett gammalt äppleträd. Det finns många gamla bärbuskar: krusbär, hallon och vinbär, både röda och svarta. Det finns röda pioner vid stugan men annars saknas planerade rabatter.

Sedan avstyckningen och försäljningen har torpet haft en tysk och två danska ägare som vi vet om. Dessa har byggt till en friggebod som fungerar som gäststuga, dragit fram vatten från brunnen till huset, gjort ett litet, kaklat badrum i sidokammaren, inrett loftet till sovrum och därtill genomfört diverse renoveringsarbeten av mer eller mindre tveksam karaktär.

Det finns sommarvatten från egen brunn och el men ingen telefon och hjälplig mobiltäckning.

Vi är stolta ägare sedan maj 2011!

Hibiscus, det är jag det. Varför jag kallas det är en lång historia men att jag gillar blommor är ju inte så svårt att gissa. Nu är detta ingen blogg om blommor även om många av inläggen handlar om det utan om vårt torp, våra planer och drömmar och vårt arbete för att förverkliga dem.

måndag 16 maj 2016

Katzenklappe, del 2

Det var dags. Inte kosläpp men kattsläpp. Astor skickades ut genom sin lucka och så höll vi andan.

Vi har i alla år sagt till katten att "Om du bara kom när vi ropade skulle du få springa fritt". Som det är nu undrar jag om det inte är så att han sagt till oss att "Om ni bara släpper mig så ska ni se att jag inte försvinner". Det där med kattspråk kan ju ibland vara lite svårt att förstå alla nyanser i.

Han försvann ingenstans! Han rörde sig runt huset, kom när vi pratade med honom och gick in och vilade middag när han blev trött. Och på morgonen vaknade jag med honom sovande på mina fötter. Precis som vanligt. Nästan lite antiklimax men så tacksam jag är för det! Jag inser att det fortfarande är så att han kan råka illa ut under sommaren. Han är urdålig på att klättra och det finns diverse djur där ut, både vilda och mindre vilda, men jag hoppas och tror att det ska gå bra.

Nu är  min innekatt äntligen en riktig torpkatt! (Och inga mös eller sorkar verkar gå trygga längre.) Ser ni honom fast han är så kamouflagefärgad?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar