Då var torpsäsongen 2022 igång!

Efter två år med pandemi kändes det som om livet skulle återvända men nu verkar istället som om det innevarande året ska bli det värsta på många, många år där inga vaccinationer i världen hjälper.

Men torpet står där och vill har vår tid och uppmärksamhet. Tacksam är jag för det! Det jordnära aktiviteterna där ute ger mig en paus, det hjälper mig att stänga ute eländet en lite stund och låta mig hämta kraft och mod för att sen orka återgå till verkligheten. Jag hoppas att det ger er läsare en stunds förströelse också.

Välkomna!

Vem bor här?

Kan det vara en lite större och en lite mindre? Skodonen blev lite vädrade då världens minsta hall sopades av. Liten men stor nog för oss!

Ännu fler avhysningar

Det är med sorg i hjärtat som jag har grävt upp lupinerna. Jag har med omsorg klippt bort alla fröställningar de senaste åren men nu är mina tre plantor borta. Att de är invasiva och bör hållas kort vet vi ju alla vid det här laget men droppen för min del var när jag lärde mig att de är kvävefixerande vilket ju inte är så bra för vår sommaräng som vill ha magert jord.

Nu får jag leva på mina lupinminnen. Havet av lupiner bakom dasset vid barndomens sommarstuga. Så vackert! Men vackra minnen är också bra!

Avhysning av icke välkomna inneboende

Den här helgen har vi gjort oss av med några mindre välkomna gäster. 

Minst ovälkomna var skogsmyrorna på bilden som snabbt hade dragit ihop en stack mitt i pionrabatten. Normalt brukar jag ha stor tolerans med myror med tänk om det skadar mina fina pioner?!? Så de fick flytta. Men det var en lite speciell stack som till en relativ hög procent bestod av gruset från parkeringen. De kanske trodde att de var säkra med lite armering?

Definitivt mycket mer ovälkomna var getingarna som hade byggt bo i stapeln med späntved i vedboden. Det var lite pilligt, jag fick plocka bort lite i taget av veden för att komma åt boet. Och mellan gångerna var det paus för att alla ilskna getingar skulle lugna sig. Men boet är nu ett minne blott.

Och allra mest hatad är kvalstren som ger hönan Grållan kalkben. Stackar Grållan, det är uppenbart plågsamt! Vi har hållit på några veckor med att tvätta och smörja hennes fötter och ben och nu är vi nästan i mål, bara någon knöl kvar. Och vi har fått en glad höna igen! 

Nattviol, men vilken?

Hm, när det gäller nattviol finns det mer att lära visade det sig. Jag skulle bara kolla upp om den är fridlyst (och det är den) och lär mig då att det finns två sorter. Grönvit nattviol och nattviol som i sin tur finns i två varianter, äng och skog. Därtill växer både den grönvita och den vanliga ibland på samma ställen och blandar sig då gärna. Men vilken sort är det som finns på torpet?

På bilderna jag hittar kan jag inte se någon större skillnad, våra är 40 cm vilket är mitt emellan vad det olika sorterna anges vara och så doftar det olika sorterna start respektive inte lika starkt. Hur vet jag vad "inte lika starkt" är???? Nej avgörandet är tydligen att pollenfackens läge är parallella respektive vinklade mot varandra. Jag tycker inte jag är dålig på det här med blommor men pollenfack var ett helt nytt begrepp. Men all kunskap är av godo sa Mamma så jag har läst på och nu vet jag allt om pollenfack. 

Det kostade det mig en ansenlig mängd myggbett (Visst är det extra mycket mygg i år?) och ett antal turer mellan blommor och nätverk för att läsa mer för att jag skulle bestämma mig för att det är grönvit nattviol vi har! 

Eller kanske en hybrid...

Vår äng har fått fint besök

Tidigt i vårt torpliv pratade vi om att få en riktig blomsteräng. Gräsmatta finns bara för att minska antalet fästingar men en riktigt äng är inte bara underbar, den är också ett litet, litet bidrag till vår miljö i stort.

Vi insåg ju tidigt att om vi ska få några blommor så måste hundkexen bort, de kvävde allt annat som försökte växa. Som jag berättat tidigare så ägnas en vecka på våren att dra upp alla hundkex på tomten, de ska i alla fall inte få en chans att fröa. Tyvärr ser vi inte någon förbättring, det är ett envetet ogräs, men vi fortsätter i alla fall. Jobbet betalar sig under resten av säsongen när alla andra blommor växer sig starka och vackra. Alla våra vackra, vilda sommarblommor har vi att njuta av och sedan två år sedan har vi också nattviol! Jag såg den i skogen redan första åren men nu finns de på tomten. För två år sedan hade vi en ensam, förra året sju och i år många. När man känner doften så känns det där med att dra hundkex som en baggis.

Vi har en aktivitet kvar för att det ska bli en riktigt slåtteräng. Vi slår ängen framåt augusti när de små blåklockorna hunnit fröa men vi gör det med trimmer vilket inte alls är ok, det slår sönder växterna. Det är lie som gäller! Snart har vi kommit till det på att-göra-listan.

Tio år som torpare

I år har vi haft vårt torp i tio år. Tio härliga år! Det är mycket som har hänt, så mycket som vi lärt oss! Och på något konstigt sätt har vi växt ihop med med vårt torp, slagit rot bland stenarna. Jag hoppas vi får många fler år där, försök inte att dra upp mig och mina rötter för då vissnar jag nog!